Minuterna innan föreställningen börjar står jag på Mobilia och köper mascara. Frestad tittar jag på läppstiftens blänkande rad. Emma Pilipon vet förstås detta. Hur ytans tjusning är ofrånkomlig, vardag och snöslask eller ej.

Hennes performance är en studie i populärkulturens kvinnliga stereotyper, från high school-tjejen till Sex in the City. På Lilith har fyra rum byggts upp med lika många unga kvinnor, alla i färd att iscensätta sig själva enligt framgångsdrömmens banala recept.

Här får vi gott om tid att studera karaktärerna: å ena sidan programledarens forcerade glättighet framför tevekameran, å andra sidan konstnären själv som bartendern med skådisdrömmar i resignerad väntan på sitt livs chans.

Visst blottar Pilipon glamourens, narcissismens och kändiskultens fåfänglighet. Men hon är inte intresserad av att sparka in en öppen dörr. Snarare ser jag en ömhet i hennes omsorgsfulla gestaltning. Är vi inte alla fast i ytlighetens klichéer? Och bygger de inte i grund och botten på sant mänskliga behov: sökandet efter lycka, bekräftelse och kärlek?

När samma scen – ögonblicket innan självförverkligandet och genombrottet – loopas om och om igen blir det tydligt hur låsta vi är i våra positioner. Hur begränsade våra verktyg och strategier för att gå vidare är.

Den framgångsrika city­tjejen möblerar sin lya med chica sandaletter och självhjälpsböcker, vars klyschor hon bearbetar vid sin rosa laptop. Här i ligger som jag ser det kärnan i Pilipons konstnärskap. Den som gör det så förbannat bra. Att hon vågar ta klyschorna på allvar. Och sedan utan att döma håller upp dem mot ljuset för att visa hur de både hjälper och stjälper oss. I tidigare verk har hon på liknande sätt vällustigt frossat i konsumtions- och underhållningskulturens lättköpta schabloner, och därigenom avslöjat deras illusion.

I Emma Pilipons version blir Hollywoodfilmens och dokusåpans kvinnliga huvudperson varken offer eller våp. Istället lyckas hon genom att just dröja vid ytan, vidröra människan i hennes djup. Hennes drömmar, frustrationer och drivkrafter är bara alltför välbekanta.

Men samtidigt rymmer de en beslutsamhet. Med läppglansen i hand möter jag mig själv i spegelbildens blick.

Text: Carolina Söderholm
9 december 2010
SYDSVENSKAN

Emma Pilipons performance "No Fate" på Lilith har en imponerande scenografi. Som betraktare ställs man inför fyra minutiöst iordningställda rum. Det hela är en mycket stil- och träffsäker iscensättning av populärkulturella föreställningar om kvinnors självförverkligande.
Det rör sig om en tv-studio, ett flickrum med mjukisdjur och bjärta färger, ett tjejrum där karriärdrömmar präglar inredningen och en juldekorerad bar.

Handlingen pågår simultant i de fyra rummen och det uppstår ett slags tittskåpseffekt. Detta är en performance som bärs av skickligt utförda små gester och rörelser. Det finns inget soundtrack och det enda ljud som hörs är klirrandet av flaskor och glas.
De ljuden härrör förstås från baren. Där gestaltar konstnären själv en kvinna som sitter fast i ett rutinmässigt arbete men ger näring åt drömmen om ett annat liv.

Det gör hon genom att då och då betrakta en liten tv som visar Sarah Connor i en scen från Terminator 2. Det är från den scenen som titeln "No Fate" är hämtad. Här står det centrala budskapet att finna – nämligen att framtiden är något som går att påverka.

Däri ligger en viss optimism samtidigt som denna perfomance tydligt visar vilka begränsningar som råder. Arbetsplatserna, baren och tv-studion, kräver anpassning till givna roller och kan lätt bli fällor. I de två tjejrummen, som återger två olika åldrar,
så speglas traditionella uppfattningar om kvinnlighet bland annat genom färgsymboliken i form av scenografins rosa inslag.

Därmed inte sagt att den rosa färgen dominerar i något av fallen. Även i det avseendet har Emma Pilipon sett till att ge sitt verk en nödvändig grad av nyansering. Verket må vara baserat på klichéer men framstår som något helt annat, mångbottnat och tankeväckande.

Det är värt att notera att två av rummen har speglar. Kvinnan i baren kan då och då betrakta sig själv i barspegeln som delvis är skymd av buteljer. Tjejen som är på väg att bli kvinna provar olika kläder och poser framför flickrumsspegeln, medan hon som ivrigt studerar böcker och skriver på sin laptop aldrig speglar sig i något annat än skrift.
Den som tycks närmast ett slags självförverkligande befinner sig
i tv-studion och återspeglas i en bildskärm vänd mot publiken, men någon ordinär spegel är det inte.

Vi har på sätt och vis sett det här förut, på film och i tv-serier, men Emma Pilipon har en intellektuell klippteknik som möjliggör en djupare förståelse av sammanhangen när filmens och tv-seriernas schabloner översätts till det fysiska scenrummet.

Av Clemens Altgård
10 december 2010
SKÅNSKA DAGBLADET

No fate is Emma Pilipon’s own mainstream world, filled with dreams and self-fulfillment, distilled out of the American popculture. In four rooms side by side: a TV –studio, two girl Four different women, in four different rooms are reconstructing scenes we all know and find banal, maybe even boring. But the Swedish performance artist, Emma Pilipon, accomplishes to make the scenes interesting and alive.

In two of the girl’s rooms, teenage women fantasize in front of the mirror, or with the little pink computer and self-help books about being someone else. And in the bar, a woman rearranges beer bottles, walks slowly around and seems to dream about being elsewhere. All the while, in the TV- studio a beautiful brunette is making big smiles and gestures to the camera in front of her: putting on another face.

Thus, short narratives are told in each room about the female identity, of becoming a woman, which is a forever on going process, and furthermore in the west, is taking place in a demanding pop culture full of clichés. Because of the loop in the narration, the scenes are being acted over and over, an image of how pinned down and the narrowness of the space for a woman in the western culture is staged.

But nevertheless the strength and depth of No Fate is its fragility and gentleness. There are no pointed fingers or judging going on in the performance, but on the contrary, the dreams and fantasizes of these women are being shown as a mirror to the spectators. Showing how we also all carry them around, and even though they are illusions, as a sometimes need a kind of help and support.

Mette Garfield
26 januari 2011
Puf-Art
Scandinavian Contemporary Art